Helt galen tanke? Solokappseglare är väl tvärtemot allt vad organisationsteorier och management-teorier handlar om. Ensamvargar som kör helt efter eget huvud och inte kan samarbeta. Eller?
Låt mig leda er vidare på den tanken… Kanske är det moderna ledarskapet en plattare och mer flexibel organisation. Där alla tar ansvar för sin drivkraft och sitt resultat. Alla ser helheten och målet dit vi är på väg. Målet både i projektet (kappseglingen) och att utvecklas vidare som organisation. Där (tävlings)-ledningen sätter ramarna, men alla tillåts ta sig mot målet på sitt eget sätt och anpassar sig till det som händer på vägen. Soloseglare är INTE ensamvargar som tror att de måste kunna allt själva. De är tvärtom några av de mest sociala och hjälpsamma människor jag känner. Just för att de vet hur hårt och kallt det kan blåsa ibland, och att det är vi andra solokappseglare som är närmast när hjälp behövs. Till och med sjölagen är tvingande att assistera vid nöd. Men vi litar på att vi hjälper varandra vid stoppen och ute till havs även om det inte är nöd. Precis som att medarbetare delar med sig av sin kunskap och erfarenhet till varandra.
Solokappsegling lär man sig genom att öva, misslyckas och lära sig av misstagen. Man lär sig att man nog faktiskt klarar mer än man tror. Att möta havet ensamma gör oss samtidigt ödmjuka och vi lägger kraft på det vi kan påverka. Vi kan både ta ut kompasskurs, styra mot mål och hantera stressiga situationer när det behövs. Utan att tappa fokus på vart vi ska och varför vi gör det vi gör. (Dessutom betalade vi för att delta, istället för att få betalt!…)
Tänk om ni som företag kunde formulera ett så intressant mål, att ni lockade till er lika engagerade, fokuserade och självgående medarbetare? Jag hjälper er gärna med den utmaningen!
